Tjo!

Vi är i stunden i Jämtland igen. Veckan i Stockholm spenderades med massa arbete med skåpbil och övriga måsten, typ söka jobb och förbereda inför Norge.

Jag mådde inte så jättebra, vet inte vad som är vad men en dag spenderades med att sova 6h mitt på dagen, hehe. Andra dagen hade jag dålig matlust och ångest. Jag hade gråt-kalas en gång om dagen i en vecka som Emil fick ta hand om. Utan anledning kändes bara livet kasst. Har tidigare sommar haft såna dippar.Typ i brytet mellan högsommar och sensommar, jag inser att hösten är på intåg och det känner jag mig sällan redo för. Jag kan tänka också att ''men livet är väl såhär ibland? Utan anledning så mår man dåligt? Eller borde jag söka hjälp? Var går gränsen för normalt och sjukligt?''. Så svårt. Känner att deppigheten sitter kvar fortfarande. Har ofta ångest när jag vaknar på morgonen och ingen riktig motivering till något, svårt att få lust med saker. Jag gör saker bara för att jag vet att jag måste eller för att jag kanske mår bättre utav det exempelvis träna eller se en bra film etc.

→Slut på klagosången←

Efter Stockholm drog vi upp till Jämtland men under 3 dagars tid, så inget sträckkörande vilket var riktigt gött.

Vi åkte genom Dalarna och hälsade på min häst Runa som jag lånar ut på foder sedan 10 år tillbaka. Bertil och Lotta heter de som har hand om henne. De driver turridning på en jättefin hästgård där (Silverberget heter stället, eller som dom kallar det ''Silverhill stable''). Runa brydde sig inte ett dugg om mig när jag hälsade på, hon vände och gick när jag kom, haha! Hon kanske fortfarande är sur sedan jag lämnade av henne där. Vi nämnde att Emil hade ridit en del på Fårö och då blev vi erbjudna att rida en sväng i skogen hos de. Emil fick den ståtliga KilKenny och jag fick Runa. Det var suuuuuper mysigt och livade upp mitt humör! Vi var riktiga cowboys, skulle jag säga.